På lördag är det dags.
Jönköping Marathon – och Veteran-SM på maraton.
Det är alltid lite speciellt de sista dagarna före ett maraton. Träningen är i princip gjord. Det finns inget pass jag kan springa nu som kommer göra mig bättre till på lördag.
Det enda jag egentligen kan göra är att försöka komma till start med så pigga ben som möjligt.
Och vänta.
Vilket ibland känns betydligt svårare än att träna.
Ett långt träningsblock är snart över
Det har blivit många kilometer under sommaren.
Tröskelpass, långpass, maratonfart och väldigt många lugna kilometer däremellan.
Jag har experimenterat en hel del med träningen och försökt kombinera sådant jag gillar från olika träningssystem. Det norska tänket med kontrollerad tröskelträning har funnits med, men ju närmare maraton jag kommit desto viktigare har den maratonspecifika träningen blivit.
Det är också något jag funderat mycket på under träningsblocket:
det finns förmodligen inget perfekt maratonprogram.
Olika löpare behöver olika saker.
Och det är en tanke jag kommer skriva betydligt mer om här på Runlab.
Nu går det inte att träna ikapp någonting
De sista dagarna före ett lopp är det lätt att börja fundera.
Gjorde jag tillräckligt många långpass?
Borde jag ha sprungit mer maratonfart?
Var träningsvolymen tillräcklig?
Kunde jag ha gjort något annorlunda?
Svaret på den sista frågan är nästan alltid:
ja.
Ett träningsblock blir aldrig perfekt.
Något pass går dåligt. Någon vecka blir inte som planerat. Livet kommer emellan. Kroppen reagerar inte alltid som man tänkt sig.
Men två dagar före loppet spelar det inte längre någon roll.
Den träning som är gjord är gjord.
Nu handlar det om att lita på den.
Vad är målet?
Det är alltid den stora frågan.
Jag gillar att ha mål. Det är en stor del av det som gör träningen rolig för mig.
Samtidigt är maraton en speciell distans.
På 5 eller 10 kilometer kan man ganska snabbt märka om dagen inte är den bästa och ändå försöka pressa ut ett hyggligt lopp.
På maraton kan ett alldeles för optimistiskt beslut under första halvan bli väldigt dyrt några mil senare.
Så planen är att försöka springa smart.
Inte vinna loppet under de första 10 kilometrarna.
Inte låta en bra känsla tidigt lura mig att börja plocka sekunder.
Och framför allt försöka komma till den del av loppet där maraton egentligen börjar med något kvar i benen.
30 kilometer och framåt.
Där får vi se vad dagen erbjuder.
Energin är också planerad
En annan sak jag försökt bli bättre på är energi under längre lopp.
På maraton räcker det inte att bara ha tränat benen. Jag behöver också få i mig tillräckligt med kolhydrater och vätska för att kunna använda den kapacitet jag byggt upp.
Det är faktiskt en av anledningarna till att jag byggde Race Energy Calculator här på Runlab.
Energiupplägget är alltså inte:
”Jag stoppar några gels i fickan och tar dem när jag kommer ihåg det.”
Det finns en plan.
Precis som med farten.
Sedan återstår förstås att genomföra den när man börjar bli trött.
Och nu?
Nu är det egentligen inte mycket kvar att göra.
Lite lätt löpning.
Äta ordentligt.
Sova.
Förbereda utrustningen.
Kontrollera väderprognosen alldeles för många gånger.
Fundera ytterligare en gång på exakt vilka skor jag ska använda trots att beslutet egentligen redan är fattat.
Och försöka låta bli att analysera formen var femte minut.
På lördag får jag svaret.
Det är trots allt det som är en del av tjusningen med att träna mot ett lopp.
I flera månader kan vi mäta puls, fart, träningsbelastning och allt möjligt annat.
Men till slut måste vi ställa oss på startlinjen och testa.
42 195 meter senare vet vi lite mer.
Nästa blogginlägg blir förhoppningsvis en race report från Jönköping.
Och oavsett vad klockan visar kommer det finnas saker att analysera.
Det brukar det göra.