Det här skulle egentligen bli ett helt annat blogginlägg.
Planen var att skriva en race report från Jönköping Marathon. Om 42,195 kilometer, hur träningsblocket fungerat, hur kroppen svarade och vad jag kunde ta med mig från loppet.
Istället tog mitt lopp slut efter knappt 19 kilometer.
Inte för att konditionen tog slut.
Inte för att jag öppnade alldeles för hårt.
Utan för att jag gjorde ett skoval som visade sig fungera väldigt dåligt på delar av banan.
Och till slut sa höften ifrån.
Förberedelserna var gjorda
Jönköping Marathon var ett lopp jag hade tränat mot länge.
Det hade blivit många kilometer under sommaren. Tröskelträning, långpass, maratonspecifika pass och allt det andra som hör ett maratonblock till.
Jag hade experimenterat en del med träningen och försökt kombinera sådant jag gillar från olika träningssystem. Kontrollerad tröskelträning hade varit en viktig del, men ju närmare loppet jag kom desto större betydelse fick den maratonspecifika träningen.
Nu skulle jag äntligen få se vad allt arbete hade gett.
Dessutom var Jönköping Marathon Veteran-SM.
Jag var redo att springa.
Inledningen kändes kontrollerad
När jag tittar på datan i efterhand finns det inget dramatiskt i början.
De första kilometrarna gick kring den fart jag tänkt mig och jag försökte framför allt att inte göra det klassiska maratonmisstaget:
att springa loppets första mil som om målet låg där.
Banan var dessutom inte helt lättsprungen. Höjdprofilen varierade och TCX-filen visar omkring 150 positiva höjdmeter redan under de knappt 19 kilometer jag sprang.
Men det var inte backarna som skulle bli det stora problemet.
Det var underlaget.
Och här gjorde jag dagens stora misstag
Jag sprang i mina Li-Ning Feidian 6 Elite.
Det är en sko jag tycker mycket om och som fungerar väldigt bra när jag får springa fort på bra underlag.
Problemet är att den är väldigt mjuk.
Och delar av Jönköpings maratonbana bestod av något helt annat än fin asfalt.
Flera kilometer gick på dålig grusväg och stig.
Där blev egenskaperna jag gillar med skon plötsligt en nackdel.
På ojämnt underlag blev den mjuka skon enormt instabil.
Varje steg krävde mer stabilisering. Foten landade inte på samma förutsägbara sätt som på asfalt och hela löpsteget började kännas mindre kontrollerat.
Till en början var det mest irriterande.
Sedan började jag känna det i höften.
Ett litet problem blev successivt större
Det är en av de luriga sakerna med maraton.
Något behöver inte vara katastrofalt från början.
Det räcker att någonting är lite fel, tusentals gånger i rad.
Den instabila löpningen på gruset började belasta höften på ett sätt den uppenbarligen inte uppskattade.
När jag kom tillbaka på bättre underlag försvann inte problemet.
Höften hade redan börjat säga ifrån.
Och där förändrades loppet.
Från att handla om:
Hur bra maraton kan jag springa idag?
till:
Är det ens vettigt att fortsätta?
Det frustrerande är att resten kändes bra
Det här är kanske det som stör mig mest när jag tittar tillbaka på loppet.
Jag hade inte sprungit mig tom.
Pulsen hade inte skenat.
Jag hade inte gått ut i någon vansinnig fart och fått betala för det.
Konditionsmässigt fanns det inget där och då som sa:
nu är loppet över.
Problemet var mekaniskt.
Ju mer höften protesterade, desto mindre relevant blev allt annat.
Det spelar ingen roll hur bra den aeroba kapaciteten är om kroppen inte längre låter dig använda den.
18,89 kilometer
Till slut tog loppet slut.
TCX-filen stannar på:
18,89 km.
Tid:
1:36:09.
Snittpuls:
cirka 147 bpm.
Inte riktigt siffrorna jag hade tänkt skriva i min race report från Jönköping.
DNF.
Tre bokstäver som ingen löpare tycker om.
Kunde jag ha fortsatt?
Förmodligen.
Åtminstone ett tag.
Men det är inte samma sak som att jag borde ha gjort det.
När man har lagt månader på att träna inför ett lopp är det väldigt lätt att börja förhandla med sig själv:
Det går nog.
Jag kan sänka farten.
Jag ska åtminstone ta mig i mål.
Men det finns en punkt där det inte längre handlar om den normala smärtan och tröttheten som hör maraton till.
Höften blev sämre.
Och jag hade fortfarande mer än halva loppet kvar.
Då var det inte värt det.
Jag bröt.
Det var ett surt beslut.
Men fortfarande rätt beslut.
Så här i efterhand känns misstaget ganska uppenbart
Jag valde sko utifrån hur jag ville springa loppet.
Jag borde också ha valt sko utifrån:
var jag skulle springa loppet.
Det är en ganska viktig skillnad.
Li-Ning Feidian 6 Elite är inte plötsligt en dålig sko.
Tvärtom.
På rätt underlag hade jag gärna sprungit maraton i den.
Men en mjuk och aggressiv tävlingssko som känns fantastisk på asfalt behöver inte vara rätt verktyg när flera kilometer av loppet går på ojämn grusväg och stig.
Rätt sko för distansen är inte automatiskt rätt sko för banan.
Det är nog den tydligaste lärdomen jag tar med mig från Jönköping.
Det är lätt att fokusera på fel saker
Vi löpare kan lägga enormt mycket tid på detaljer.
Tröskelfart.
Veckovolym.
Långpass.
Maratonfart.
Kolhydrater per timme.
Taper.
Pulszoner.
Allt det är viktigt.
Men tävlingsdagen är ett system där många saker måste fungera samtidigt.
Träningen kan vara bra.
Energiupplägget kan vara bra.
Pacingplanen kan vara bra.
Formen kan vara bra.
Men om utrustningen inte fungerar för förutsättningarna kan det ändå vara den detaljen som avgör dagen.
Det fick jag en ganska brutal påminnelse om.
Var hela maratonblocket bortkastat?
Nej.
Och det tycker jag är viktigt.
Ett DNF raderar inte träningen som ledde fram till loppet.
Alla lugna kilometer finns kvar.
Tröskelpassen finns kvar.
Långpassen finns kvar.
Den maratonspecifika träningen finns kvar.
Och framför allt finns den fysiologiska anpassningen från träningen kvar.
Jag fick inte svaret jag ville ha på frågan:
Hur bra maratonform hade jag egentligen?
Det är frustrerande.
Men det betyder inte att träningsblocket misslyckades.
Loppet misslyckades. Det är inte riktigt samma sak.
En ny erfarenhet i banken
Alla race reports kan inte sluta med PB och en snygg bild från målgången.
Ibland är det loppen som går fel som lär oss mest.
Från Jönköping tar jag framför allt med mig:
Studera banan ordentligt.
Inte bara höjdprofilen.
Inte bara hur många vätskestationer det finns.
Utan även:
underlaget.
Och välj utrustning därefter.
Nästa gång ett maraton innehåller flera kilometer dålig grusväg och stig kommer jag inte stå på startlinjen i en väldigt mjuk och instabil tävlingssko.
Den läxan behöver jag förhoppningsvis bara lära mig en gång.
Så vad händer nu?
Först får höften lugna ner sig.
Sedan blir det dags att återgå till träningen och fundera på nästa mål.
Och när frustrationen efter Jönköping lagt sig finns det mycket från träningsblocket jag vill analysera.
Vad fungerade?
Vad vill jag behålla?
Vad skulle jag göra annorlunda?
Och vad säger träningen om var jag står just nu?
För det kommer naturligtvis fler lopp.
Och det kommer fler maraton.
Det fina – eller möjligtvis dumma – med att vara löpare är att ett misslyckat lopp sällan får en att tänka:
aldrig mer.
Det brukar snarare dröja ganska kort tid innan nästa tanke dyker upp:
Okej. Hur gör jag det bättre nästa gång?
Och efter Jönköping har jag åtminstone ett väldigt enkelt svar på en del av den frågan:
börja med rätt skor för banan.
Jönköping Marathon 2026
Resultat: DNF
Distans: 18,89 km
Tid: 1:36:09
Snittpuls: cirka 147 bpm
Skor: Li-Ning Feidian 6 Elite
Orsak till DNF: Höftproblem efter instabil löpning på dålig grusväg/stig
Lärdom: Välj inte bara sko efter distans och fart – välj den efter underlaget också.