Jönköping Marathon blev inte riktigt det avslut på maratonblocket som jag hade tänkt mig.
Loppet tog slut redan efter knappt 19 kilometer när höften började säga ifrån efter flera kilometer på dåligt grus och stig. Mina Li-Ning Feidian 6 Elite, som fungerar väldigt bra på asfalt, visade sig helt enkelt vara alldeles för mjuka och instabila för underlaget.
DNF.
Surt, absolut.
Men träningsblocket försvinner inte för det.
Alla kilometer, långpass och tröskelpass finns fortfarande i kroppen. Jag fick aldrig chansen att testa maratonformen fullt ut i Jönköping, men den aeroba grund som byggts under sommaren är fortfarande väldigt användbar.
Och nu är det dags att använda den till något annat.
Nu skiftar fokus
Nästa fas blir:
halvmaraton.
Det innebär också att träningen kommer förändras lite.
Maratonträningen har av naturliga skäl innehållit mycket fokus på lång uthållighet, maratonspecifik belastning och förmågan att hålla ihop löpningen under väldigt lång tid.
Nu kan vi skruva på andra saker.
Lite mindre fokus på att kunna springa väldigt långt.
Lite mer fokus på:
tröskel, fart och förmågan att hålla hög aerob belastning länge.
Det passar mig ganska bra.
Jag gillar tröskelträning, och det ska bli kul att återigen låta den få en ännu större roll i träningen.
Men jag börjar inte om från noll
Det är lätt att tänka på träningsprogram som separata projekt.
Maratonprogrammet är slut.
Nu börjar halvmaratonprogrammet.
Men kroppen fungerar förstås inte så.
Det jag byggt under maratonträningen blir grunden för nästa block.
Den stora aeroba volymen.
Långpassen.
Den muskulära uthålligheten.
Alla timmar på benen.
Nu handlar det snarare om att flytta träningens tyngdpunkt.
Behålla det jag byggt – och utveckla det som blir viktigare för halvmaraton.
Mer specifikt ju närmare loppet vi kommer
Till en början kommer mycket fortfarande handla om aerob träning och kontrollerad tröskel.
Sedan vill jag successivt göra träningen mer specifik.
Mer arbete kring den intensitet som faktiskt är relevant för halvmaraton.
Lite snabbare kvalitet.
Och pass där jag får öva på att hålla hög fart under längre sammanhängande perioder.
Samma princip som jag skrivit om tidigare här på Runlab:
Träningen ska inte bara bestå av bra pass. Passen ska tillsammans bygga mot något.
Nu förändras det vi bygger mot.
Först en liten brasklapp
Det finns förstås en sak som går före allt detta.
Höften.
Jag tänker inte kasta mig direkt från ett brutet maraton in i hård halvmaratonträning bara för att det står så i planen.
Först ska kroppen kännas bra igen.
Sedan börjar arbetet.
Planer är bra.
Men kroppen har alltid sista ordet.
Ett nytt block
På ett sätt känns det faktiskt ganska kul att byta fokus.
Maraton kräver väldigt mycket träning och väldigt mycket tålamod.
Halvmaraton är fortfarande i högsta grad ett uthållighetslopp, men nu får jag möjlighet att börja skruva upp farten igen.
Och efter en sommar med mycket maratonträning är jag ganska nyfiken på vad som finns där.
Så:
maratonblocket är avslutat.
Inte på det sätt jag hade hoppats.
Men träningen är gjord, erfarenheterna följer med och formen ska förhoppningsvis kunna användas till något bra.
Nu börjar nästa experiment.
Dags att bygga halvmaratonform.